Karlar... män... reptilhjärnor...!
Med risk för att bli lynchad av Sveriges alla män... säger jag ändå dom här orden.... dock med ett litet smile på läpparna...! För vad skulle vi tjejer göra utan er?? Kanske må bättre??? Ja definitivt... ibland!! Men oftast?? NÄ!! Just därför får ni kallas vid dessa vackra ord :) (dock inte så illa menat) För att ge en liten payback så skulle vi då (tjejer) förmodligen behöva genomgå en mer omfattande hjärnkirurgi... Skulle kunna vara even där... Nääää... Inte!!
Jag och många av mina väninnor har ju dagligen dessa problem som uppenbarligen inte funnits om vi varit ett kvinnligt envälde på jorden, men fn va tråkigt så tur är det att ni finns och fuckar våra hjärnor och dagligen, håller oss sysselsatta med att älta förhållanden, älta huruvida ni tänker, älta vad ni säger.. tja listan kan bli lång... Men: vi undrar faktiskt en hel del över hur ni tänker?!!
Oftast när man träffar er börjar det bra, romantik, mysiga kvällar ihop, vackra ord... man börjar efter ett par veckor känna sig lite till freds med hur situationen tar form och " mannen" (kanske e det han som e just den rätta??) som man träffat verkar ju faktiskt kunna vara just "han" med stort H!! Då händer det... man släpper efter lite... visar lite att man är intresserad... Där blir det hastigt och lustigt återvändsgränd med stora bostäver!! "han" backar av.., försvinner, stänger av mobilen och gud vet vad, men anträffbar lär han inte vara ialla fall!
Vad var felet?? Ja det är ju det som vi ältar om och om igen.. visade ju bara att jag var intresserad eller?? Tydligen inte, enligt honom... troligtvis enligt honom var det nämligen "för på"! Jaha.. hem till väninnan älta lite till.. inte klokare av det, men det kändes ändå bra att dela det med någon som förstår...
Och rådet man fick av sin väninna?? Självklart är det att : Äsch backa av lite "du vet ju hur det är" skit i att höra av dig på ett tag så kommer han att höra av sig.. Typ.
Ja det var ju ingen nyhet direkt, ett solklart råd jag själv skulle ge bästa väninnan. Men kommer jag att följa det?? Nej inte då för min situation måste ju vara lite annorlunda trots allt?? Så ett litet SMS måste man ju kunna skicka, e ju inte hela världen...Sagt o gjort "ett litet SMS" senare känns det förståss bättre... Neeeej fn det gör det inte för givetvis har han ju inte svarat!!
Då börjar tankarna ta fart på allvar...tankar och tankar skulle nog vara bättre för att kalla det en smärre besatthet. Fantasin flödar, vad gör han? vem träffar han?? Listan kan bli lång igen... Troligtvis ringer han eller SMSar bara ngra dagar senare (om man då klarat att ge fan i att höra av sig ännu en gång) och är precis som vanligt?!
Och varför skulle han inte vara det? Ja det kan man ju undra för det har ju troligen inte hänt något förutom i ens egen fantasi! Så här fortsätter det, man ger liksom aldrig upp... Ändå säger man "att det är så underbart att vara nykär"!
Hmmmm anta nu då att man kommer över denna första sk tröskel, borde det inte vara lugnt då? Självklart inte!! För nu börjar det igen... han som hela tiden vetat vad han känner (förutom under de små missöden som inträffat när man råkat var för på då) Han vet helt plötsligt inte alls vad han känner, behöver nog hitta sig själv, behöver sin frihet, behöver resa lite innan han bildar familj och så... SKIT OXÅ!!! Då var han alltså inte bättre än övriga som hamnat på listan som "obrukbara"! OK, man har hajjat. Han var alltså inget för mig.. Nä,nä shit happens e väl bara att börja om igen, träffa ny...
Går ett tag, "träffar ny" spelet börjar igen.. Inte för på, inte höra av sig, framförallt var inte intresserad!! Jaaaaaa men här börjar det ju av någon förbannad outgrundlig anledning att ta form!!! Oftast går det fort oxå... Massa kvällar i soffan, bio, lååånga härliga stunder där man bara myser på rosa små moln.... Himmelriket är nära eller??
Nej, det är det ju inte för då händer det: Man själv börjar fundera... han kanske inte är rätt trots allt? Kan ju inte vara så här perfekt eller? Vad är det för fel på honom? (för ngt måste fel måste det ju vara när det funkar) Varför kan man då inte bara låta det vara bra??? Det undrar jag fortfarande! Hade jag inte undrat det hade jag ju inte varit fröken "Solokvist" utan troligen en bullbakande och lyckligt gift fru!
Hoppas nu ingen tar det för bitterhet för det är det absolut inte... men mönstret är ju likadant varje gång. Och vem man än pratar med (kvinna då och troligen singel) säger ju samma sak.
Vad säger då dom som är lyckligt lottade och blivit sambo eller vad det nu månne blivit... ?? Jo... att det inte är bra!!! Det är ju för tråkigt... händer ju inget.. samma gamla soffa, samma, samma, samma.. suck tänk om man ändå var singel igen... herregud så kul det var då..
Hur man än vänder och vrider så tja.. gräset är alltid grönare på andra sidan. Det är nog ett faktum. Om man lär sig leva med detta faktum då.. är det då man blir lycklig? Vem vet.. kanske, kanske inte.. Vad jag vet är i alla fall att Jag verkligen beundrar alla er som verkligen är lyckliga i era förhållande och år efter år kämpar vidare mot nya mål och lyckas hålla kärleken vid liv.
Troligen kommer jag inte höra till denna skara av människor... Man ska aldrig säga aldrig men än så länge befinner jag mig i den skara av människor som är singel och ältar minsta detalj av en man med mina väninnor:)
Jag måste säga att jag ler, för det gör jag. Hur som helst och hur mycket hjärnan än går på högvarv så är det roligt, för det mesta trivs jag..
För vem vet vad som står bakom nästa hörn? Tänk om gräset visst är grönare på andra sidan?? Tänk om jag lyckas att följa "spelets alla regler" inte vara för på, inte vara intresserad, inte höra av mig osv... och då i slutet hittar honom med stort "H" och inte tröttnar utan känner lugnet och "bara råkar gilla läget:)"
Den som lever får se :) :)
Jag och många av mina väninnor har ju dagligen dessa problem som uppenbarligen inte funnits om vi varit ett kvinnligt envälde på jorden, men fn va tråkigt så tur är det att ni finns och fuckar våra hjärnor och dagligen, håller oss sysselsatta med att älta förhållanden, älta huruvida ni tänker, älta vad ni säger.. tja listan kan bli lång... Men: vi undrar faktiskt en hel del över hur ni tänker?!!
Oftast när man träffar er börjar det bra, romantik, mysiga kvällar ihop, vackra ord... man börjar efter ett par veckor känna sig lite till freds med hur situationen tar form och " mannen" (kanske e det han som e just den rätta??) som man träffat verkar ju faktiskt kunna vara just "han" med stort H!! Då händer det... man släpper efter lite... visar lite att man är intresserad... Där blir det hastigt och lustigt återvändsgränd med stora bostäver!! "han" backar av.., försvinner, stänger av mobilen och gud vet vad, men anträffbar lär han inte vara ialla fall!
Vad var felet?? Ja det är ju det som vi ältar om och om igen.. visade ju bara att jag var intresserad eller?? Tydligen inte, enligt honom... troligtvis enligt honom var det nämligen "för på"! Jaha.. hem till väninnan älta lite till.. inte klokare av det, men det kändes ändå bra att dela det med någon som förstår...
Och rådet man fick av sin väninna?? Självklart är det att : Äsch backa av lite "du vet ju hur det är" skit i att höra av dig på ett tag så kommer han att höra av sig.. Typ.
Ja det var ju ingen nyhet direkt, ett solklart råd jag själv skulle ge bästa väninnan. Men kommer jag att följa det?? Nej inte då för min situation måste ju vara lite annorlunda trots allt?? Så ett litet SMS måste man ju kunna skicka, e ju inte hela världen...Sagt o gjort "ett litet SMS" senare känns det förståss bättre... Neeeej fn det gör det inte för givetvis har han ju inte svarat!!
Då börjar tankarna ta fart på allvar...tankar och tankar skulle nog vara bättre för att kalla det en smärre besatthet. Fantasin flödar, vad gör han? vem träffar han?? Listan kan bli lång igen... Troligtvis ringer han eller SMSar bara ngra dagar senare (om man då klarat att ge fan i att höra av sig ännu en gång) och är precis som vanligt?!
Och varför skulle han inte vara det? Ja det kan man ju undra för det har ju troligen inte hänt något förutom i ens egen fantasi! Så här fortsätter det, man ger liksom aldrig upp... Ändå säger man "att det är så underbart att vara nykär"!
Hmmmm anta nu då att man kommer över denna första sk tröskel, borde det inte vara lugnt då? Självklart inte!! För nu börjar det igen... han som hela tiden vetat vad han känner (förutom under de små missöden som inträffat när man råkat var för på då) Han vet helt plötsligt inte alls vad han känner, behöver nog hitta sig själv, behöver sin frihet, behöver resa lite innan han bildar familj och så... SKIT OXÅ!!! Då var han alltså inte bättre än övriga som hamnat på listan som "obrukbara"! OK, man har hajjat. Han var alltså inget för mig.. Nä,nä shit happens e väl bara att börja om igen, träffa ny...
Går ett tag, "träffar ny" spelet börjar igen.. Inte för på, inte höra av sig, framförallt var inte intresserad!! Jaaaaaa men här börjar det ju av någon förbannad outgrundlig anledning att ta form!!! Oftast går det fort oxå... Massa kvällar i soffan, bio, lååånga härliga stunder där man bara myser på rosa små moln.... Himmelriket är nära eller??
Nej, det är det ju inte för då händer det: Man själv börjar fundera... han kanske inte är rätt trots allt? Kan ju inte vara så här perfekt eller? Vad är det för fel på honom? (för ngt måste fel måste det ju vara när det funkar) Varför kan man då inte bara låta det vara bra??? Det undrar jag fortfarande! Hade jag inte undrat det hade jag ju inte varit fröken "Solokvist" utan troligen en bullbakande och lyckligt gift fru!
Hoppas nu ingen tar det för bitterhet för det är det absolut inte... men mönstret är ju likadant varje gång. Och vem man än pratar med (kvinna då och troligen singel) säger ju samma sak.
Vad säger då dom som är lyckligt lottade och blivit sambo eller vad det nu månne blivit... ?? Jo... att det inte är bra!!! Det är ju för tråkigt... händer ju inget.. samma gamla soffa, samma, samma, samma.. suck tänk om man ändå var singel igen... herregud så kul det var då..
Hur man än vänder och vrider så tja.. gräset är alltid grönare på andra sidan. Det är nog ett faktum. Om man lär sig leva med detta faktum då.. är det då man blir lycklig? Vem vet.. kanske, kanske inte.. Vad jag vet är i alla fall att Jag verkligen beundrar alla er som verkligen är lyckliga i era förhållande och år efter år kämpar vidare mot nya mål och lyckas hålla kärleken vid liv.
Troligen kommer jag inte höra till denna skara av människor... Man ska aldrig säga aldrig men än så länge befinner jag mig i den skara av människor som är singel och ältar minsta detalj av en man med mina väninnor:)
Jag måste säga att jag ler, för det gör jag. Hur som helst och hur mycket hjärnan än går på högvarv så är det roligt, för det mesta trivs jag..
För vem vet vad som står bakom nästa hörn? Tänk om gräset visst är grönare på andra sidan?? Tänk om jag lyckas att följa "spelets alla regler" inte vara för på, inte vara intresserad, inte höra av mig osv... och då i slutet hittar honom med stort "H" och inte tröttnar utan känner lugnet och "bara råkar gilla läget:)"
Den som lever får se :) :)
